En ghasel

Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret! 

Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret! 

Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.

Jörgen var noga med under sin föreläsning att påpeka att detta är en sorglig dikt och vi ska inte skratta och göra oss löjliga när vi läser den. Först förstod jag inte vad en ghasel var men fick en känsla av att gallret kanske var något slags fängelse eller liknande. Men Jörgen berättade att det inte var ett vanligt fängelse utan ett osynligt fängelse. Han som skriver dikten vågar inte komma ut från sitt galler som skyddar honom. Han ser folk runtomkring och vågar inte ta kontakt eller visa sig utan är blyg och gömmer sig bakom sitt galler. 

Jag kan känna igen mig i detta, jag har alltid varit blyg och inte alltid vågat det jag velat. Men det har blivit bättre med tiden. Men det är inte alltid man vågar ta kontakt eller vara social för man vet inte vad man ska säga och då får folk en bild av att man är osocial och tråkig.. Vilket oftast inte stämmer.. SÅ ja denna dikt berörde mig! Mycket fin!